Var uppe i lagenheten i onsdags. Sag ut som en bomb hade exploderat och bara lamnat efter sig ett stort svart hal. Hittade dock mina vita nike sneakers i hornet ( de var dock ej sa vita langre ), ett par jeans och nagra skor. Det var allt. Min laptop hade smallt ihop med Toms Playstation och min ena vaska var en stor javla klump. Men efter regn kommer solsken vilket egentligen menas med ett endaste ord: SHOPPING. Visst saknar jag mina favoritskor, klanningar och koftor. Men hey, chansen att shoppa en helt ny garderob kommer inte ofta.
Ska kolla pa en lagenhet imorgon. Eller en vaning i ett trevaningshus ratta sagt. 2 rum och ett litet pentry. Med brandvarnare. Puh. Anyways, ska vara pa jobbet om en kvart. Det ar fina grejer och jobba i stayups och en klanning da mina svarta jeans och svarta linnen ligger kvar i askan. Man far ta vad man haver, mannen har omkring lar val bli glada.
Belonade mig sjalv med en fin liten fylla igar, vi fire victims ar berattigade till sadana saker. Den satt fint och jag sov javlar i mig gott i Matteas Brors sang som hade en sandar mjuk och fin tempurmadrass da han ar rugbyspelare och tydligen behover sadant.
Sa summan av kardemumman, det ar OK med mig och eftersom jag inte har en telefon riktigt an sa skriver jag ut det har till alla er som har forsokt na mig. Blogg kan vara javligt bra vid sadana har tillfallen, HA! Tank pa det ni som inte tycker om ordskriveri fuckers.
Laters!
1 timme senare satt jag i Tashas vardagsrum, i chock, och undrade vad fan som skulle handa harnast. Jag stank rok och jag holl krampaktigt tag i det enda som jag agde, min mobil.
Varan lagenhet brann ner i mandags. Poff sa det och allt jag agde var borta. Pass,, idkort, Visakort, laptop, kamera, EN HELVETES MASSA UNDERBARA SKOR, mina nya chanelborstar, mormors guldringar, foton, klader, ja allt. Mitt nya liv. Borta. Ajoss.
Vi har agnat de tva senaste dagarna at att handla, skriva listor pa vad som har forsvunnit och tagit emot sa javla mycket hjalp fran vara vanner. Folk har lamnat stora sopsackar med nya klader till oss, vi ar utplacerade hos oliika underbara manniskors hus och mina foraldrar hemma i Sveriga ger mig ett massivt stod nar jag ena sekunden bryter ihop for jag saknar mina favoritpumps och andra sekunden ar kanonarg for saker och ting alltid ska handa mig. Men det loser sig, det gor det alltid. Jag ar bara lite utan identitet i ett land som inte riktigt ar mitt hem an. Naval, vi ska till lagenheten idag och ga igenom vad som vi kan radda. Typ noll, men hey, jag kanske hittar en klack som jag kan ge en vardig begravning till.
Men av negativt kommer positivt...nagongang. Ajoss Sverigebor - ge gryningspyromanen en small fran mig, jag har kommit att hata eld numera.
Insag igar att jag snart har varit har i tva veckor. Tva veckor utan att blogga. Det ar varken strongt eller duktigt. Jag ar en vekling. En riktig liten bloggapa som har sa otroligt trakigt pa sin sondag. Men vanj er inte vid dessa aterfall, de kommer inte handa ofta. Jag hade kunnat sova, men det ar som sagt match pa Tv och det kanns som hela UK vralar. Jag hade kunnat ga en runda, men det regnar (ovanligt?) och jag hade kunnat stada lagenheten...men na, pa helger stadar man inte ar mina roomies motton. Da ar man bakfull eller full. Jag gillar mina roomies, oerhort vettiga manniskor.
Forra veckan satt jag och diskuterade sport med Smelly och vi kom in pa handboll. Jag forklarade hur stort det var i Sverige och framforallt i Ystad. Helt obegripligt fick jag till svar da Fotboll och Rugby dominerar i detta land. "En javla fjollsport" muttrade han vidare och jag log, tog en klunk pa min Pint och log annu mer. Jag tror faktiskt jag log hela kvallen, och hela natten. Och morgonen darpa vaknade jag upp, leendes givetvis, och kvittrade " Detta landet ar underbart".
Och ja, jag har aldrig varit ett fan av fotboll (trots att jag gjorde en smarre succe i Pandoras flicklag nar jag var en liten snorunge). Men tva veckor med totala fotbollsfanatiker och en och annan rugbyspelare har gjort mig till en supporter. Jag borde egentligen gilla Liverpool da de flesta har fullkomligt alskar dem, men nej, bara for att, sa ar united sa mycket battre. Ha. Pa tal om sport ska jag pa Hunting imorgon. Har mesar de inte som i sverige. Har jagas det ravar med en javla fart. Har hittat en ny man i mitt liv, Chief heter han och ar en 180 cm hog jakthast fran Irland. Bossens fruga ager denna gentleman och da jag ar en sadan fruktansvard charmant dam sa far jag givetvis rida denna herre och insupa lite frisk lantdoft.
Ar otroligt nojd med mig sjalv just nu, sa darfor mina vanner, ska jag tappa upp ett bad, lasa nagra Heat skvallertidningar och darefter ga och ata en sunday roast dinner. Cheers!
(Ps. La in ett mongoskott forra helgen, for att valkomna mig sjalv till detta land liksom. Slutade sisadar. Men hey, alkoholen ar lika god har, om inte battre, adjo. Pa riktigt)
8 månaders kärlekshistoria är nu typ av slut. Eller njä, jag pausar. Jag och bloggen har umgåtts en hel del på sistonde och jag känner att vi mår bäst av att vara på skilda håll ett tag. Han kommer förstå då jag är en sådan fantastisk tjej. Som åker..alldeles snart.
Men ni klarar er. Varje dag poppar det upp en ny blogg här på Miloo. De flesta är i ett starkt behov av en stavningskontroll och en dos personlighet. Men de finns där. En vacker dag kommer där en redig en, som jag, och skriver något vettigt. Man ska aldrig säga aldrig. Annars får vi hålla tummarna på att Källberg & Fräjdrik får tummarna loss och börjar blogga mer än två inlägg i veckan. För de är duktiga och duktiga människor ska synas.
En person frågade mig häromdagen om hur jag kunde vara så säker på att jag kommer trivas därborta. "Det är jag inte, inte ett dugg faktiskt" svarade jag. För det jag aldrig. Men jag lever med inställningen att allting ska provas och trivs jag inte med det så kan jag alltid resa hem igen. Jag ser inte det som ett misslyckande, tvärtom. Vågar man aldrig så vinner man aldrig.
Så Adjöken vänner och fiender.
Och NÄDY & BENGAN THE "3B", jag hoppas för er egen skull att ni håller mcdonaldstraditionen vid liv. Ni andra, ni vet vad ni ska göra. 2 karatefyllor i veckan är bra för magen. Puss.
Klockan börjar närma sig nio och jag stirrar förtvivlat på min garderob som är sorterad i 5 olika högar på matsalsbordet.
1. SKA med.
2. Övervägs.
3. Följer med om två par jeans skippas.
4. Skohög, måste med men får egentligen inte plats. Nödlösning krävs..
5. Nej nej nej!..men kanske. Plan C?
På golvet ligger resväskan. Tom. Givetvis. Vikten på bordet är beräknad till ungefär 30 kg. Taskigt läge, 10 kg för mycket. Jag kan inte packa, jag hatar att packa och jag får svår seperationsångest av att packa. Där ligger 4 stackars klänningar i soffan och ser dystra ut. För de får inte föja med. Jag är dyster. Allting är dystert. Helvetes jävla skit. Sa hejdå till några darlings innan. Bengan och Nädy kallade det för ett farväl. Bad dem med skarp röst att inte använda det ordet. "Farväl", smaka på ordet. Farväääl.. Det..det..åter ju förhelvete som om jag ska dö. Eller försvinna för gott. Usch.
Nåväl. Mamma har svängt ihop en tonfisksallad till mig så jag får väl inta lite omega 3 (?) och låtsas vara nyttig. Min kropp skriker egentligen efter raggmunkar med fläsk,fiskbullar, cheseburgare, köttbiffar med bajje. Ja mat. Min kropp lever sitt egna lilla liv nu i vinter och jag låter den gör det. Tills jag landar imorgon och inser att fish and chips bara var gott 2005 och att broccoli passar utmärkt för själen och plånboken.
Ajöss.
Jag har massor att göra idag. Sådär huvudvärksmycket. Men ändå gick jag och la mig igen efter frukostfikan hemma hos mig. Så nu ligger jag här, i en säng som snart ska tömmas på lakan osv. I ett rum där klädstången gapar tom. I en lägenhet som har så mycket påsar och skor på golvet att det nästan är jobbigt att kolla åt det hållet.
Men det ska fan gå. Jag är en polsk superwomen som fixar allt, lite kläder och sortering ska inte få mitt på dåligt humör. Och ja, apropå dåligt humör. Det är lätt att få när folk som vet att jag åker på onsdag får luft och hävdar att ja borde höra av mig för att säga hejdå. Nä, det borde jag inte. Jag har skitmycket att göra. Lyft luren själva eller kom till min lägenhet. Att jag ska jaga er när ni är på jobb eller gör någon annan vardagsyssla finns inte på kartan. Ta er samman och skippa småbarnsfasonerna.
CiGGGARILL & KAFFE GODAMIT! Ajöss.
SAS bagageregler är ett hån mot mitt liv. Incheckat bagage 20 kg och handbagage 8 kg. Hur i helvete ska jag få plats med mitt liv i en resväska som har en limit på 20 kg? Visst okej, jag kan ju välja att betala hundra spänn för varje extra kg. Synd bara att jag har lagt mina sista pengar på att betala kommande månaders räkningar. Så det där med övervikt kan jag bara lägga ner. Samtidigt vill jag bara krypa ner under täcket, i min klassiska fosterställning a la ångest och yla ut min förtvivlan över att få begränsa mig från 9 par skor till 6.
En Joanna-fond hade passat otroligt bra just nu. Någon? Ja? Om alla läsare skänker en tia vars kan jag få med mig hela garderoben plus en väska med ridkläder (ifall att jag träffar en Lord med eget stall)
Godnatt, eller nej, vem försöker jag lura. Jag kan inte sova nu. Lollo & jag har haft seriemaraton i min soffa med oändligt mycket flott. Jag har en sockerkick som heter duga och tvätt att vika. Ajöss.
Sådärja, då var nedräkningen slut. Dag 0. D-day. Mjä... Nä, inte riktigt. Ska sanningen fram så räknade jag fel med två dagar. Eller egentligen är det inte mitt fel, det är fittsterlings. Hade de inte gått i konkurrs hade jag suttit på planet ungefär..nu. Men istället, nya biljetter, ny avgångstid - Onsdag. Jag hade iaf planerat en såndär ubercool vändning där mitt sista inlägg skulle vara en timme innan jag skulle boarda planet. Nedräkning till avgångstiden. Stencoolt. Men så blev det ju inte. Men vi kan ju låtsas.
På onsdag 17:05 landar jag på London Heathrow. Sen väntar jobb och nya erfarenheter mig. Det är så jävla overkligt att känslan av att jag verkligen ska åka förmodligen kommer kicka igång när jag står på Kastrup med boardingkortet i näven.
Och imed den totala förvirringen över allt nytt som kommer drabba mig någongång på Torsdagmorgon och hålla fast mig i ett järngrepp en tid framöver kommer jag därför inte blogga på ett tag. Det kan dröja en månad, det kan dröja sex. I dont know. Det känns dock rätt skönt med en bloggpaus. Och ännu skönare kommer det bli att börja skriva sen igen, med galna äventyr, erfarenheter och människor i bagaget.
Nu jävlar i min lilla låda ska här levas.
Men å andra sidan minns ju knappt att jag var på Baren. Eller knappt och knappt, inte alls. Aldrig i mitt liv har jag skämts över en karatefylla, för fast att jag har varit enormt slirig så har jag alltid skött mig. Men idag, två dagar efter den fantastiska Lördagen har jag fortfarande ångest. Någonting gick väldigt snett på vårat lilla kalas hemma hos mig. Mellan 2:a skumpaflarran och baileysshotsen tror jag min hjärna programerade in sig på ett komatillstånd. Nåväl, done is done. Tur för mig att det dröjer ett bra tag innan jag dricker sprit i Sverige igen. Eller överhuvudtaget, håhåhå.
Så barn, mixa aldrig skumpa med baileys. Det ger en förödande effekt.
