Klockan börjar närma sig nio och jag stirrar förtvivlat på min garderob som är sorterad i 5 olika högar på matsalsbordet.
 
1. SKA med.
2. Övervägs.
3. Följer med om två par jeans skippas.
4. Skohög, måste med men får egentligen inte plats. Nödlösning krävs..
5. Nej nej nej!..men kanske. Plan C?

På golvet ligger resväskan. Tom. Givetvis. Vikten på bordet är beräknad till ungefär 30 kg. Taskigt läge, 10 kg för mycket. Jag kan inte packa, jag hatar att packa och jag får svår seperationsångest av att packa. Där ligger 4 stackars klänningar i soffan och ser dystra ut. För de får inte föja med. Jag är dyster. Allting är dystert. Helvetes jävla skit. Sa hejdå till några darlings innan. Bengan och Nädy kallade det för ett farväl. Bad dem med skarp röst att inte använda det ordet. "Farväl", smaka på ordet. Farväääl.. Det..det..åter ju förhelvete som om jag ska dö. Eller försvinna för gott. Usch.

Nåväl. Mamma har svängt ihop en tonfisksallad till mig så jag får väl inta lite omega 3 (?) och låtsas vara nyttig. Min kropp skriker egentligen efter raggmunkar med fläsk,fiskbullar, cheseburgare, köttbiffar med bajje. Ja mat. Min kropp lever sitt egna lilla liv nu i vinter och jag låter den gör det. Tills jag landar imorgon och inser att fish and chips bara var gott 2005 och att broccoli passar utmärkt för själen och plånboken.

Ajöss.